Har nu insett att jag fortfarande är trasig, intalade mej själv att jag var redo att finna en andra hälft, att krypa ur mitt skal och ge mej in i ett förhållande, men nu idag vet jag att det är för tidigt..gör så ont att ständigt bli sårad och bli förtvivlad, arg och ännu mera trasig..jag är inte läkt...dom 2 senaste veckorna har varit min lycka, kännt mej uppskattad och faktiskt kännt mej väldigt väldigt fin för en gångs skull, men senast i fredags gick jag på en nit igen..är så otroligt blåögd..så nu har jag bestämt mej för att krypa tillbaka in i mitt skal..

Vid mina 28 års ålder snart hade jag redan drömt om att ha mina barn och en familj..men istället har man slösat 10,5 år på 2 förhållanden som inte lett någonstans..hade velat vara en ung mamma, men sanningen kommer ifatt en och sanningen är den att man alltid träffar och faller för fel killar..och nu när man är singel så är det svårt att se att man kommer att börja om från början och en ung mamma är det sista jag kommer bli ..man måste bygga en grund först innan man skaffar barn, det är inte bara att ge sej på´t..drömmen är ju att leva med barnens far resten av livet..att vara kärnfamiljen..åh suck..

Känner att det är mycket som behöver ut nu..

Jag är så trött på killar som bara leker runt och leker med ens känslor, sånt är inte okej..jag är också människa..en väldigt känslig människa..

Vad är det som har gjort mej till den jag är? Att jag går på allt, tror på allt och bara hoppas på lite kärlek? Har man fått för lite kärlek genom åren?  Eller blir man bara kär i känslan att att någon bryr sej om en och uppskattar en? Även om det bara är för en natt eller 2..nej jag vet inte..vet inte vem jag är själv snart..

Mina broar är brända..jag står kvar när alla andra stegar framåt..

Nej orkar inte skriva något mer, ska rycka upp mej och klä på mej och ringa hit bruden och tärnorna så vi får prova frisyrer..

Ta hand om varandra!